"There is nothing to be afraid of, it's just to let go"

It sounds so cliché, "good girl". Self-effacing has being painted as a virtue. I saw it not as a virtue, more as a duty. I sensed all these living beings who suffer. It was overwhelming. I felt I had a good time at their expense, for I had not earned more than the well-being. I wore all the evil of the world on my shoulders and took on the responsibility to patch up my surroundings.

I've been this way as long as I can remember, even as a child. I was the child who did not tell anyone that she had a fever and vomited because the rest of the family also had a fever and vomited and someone must take care of them. On Christmas Eve, I had anxiety about all children are starving even on Christmas. "Mom, you should be grateful, you've never had to watch your children starve." If someone killed a spider, I started to cry. If I broke a twig on a bush, I got a guilty conscience. I was referred to as hypersensitive and was taught not to burden others with my exaggerated emotions.  Well you should bite the bullet, well okay, I bite and bite until I couldn´t continue.

Two years ago I was a 20-year-old who had already been diagnosed chronic fatigue syndrome, panic disorder, and had walked into that famous wall. I had come home after nine wonderful months as a volunteer on the other side of the world and studied the first years of my education in Sweden. I felt "forced" to always performance peak results on exams, while continuing to devote my time to save all vulnerable people and animals.

Now I know that these demands on myself was counterproductive. I did not know how to listen inward, only how to listen out, so suddenly one day, bang there was apparently a wall. It did not make suffering less in the world. All in all, it turned out in greater suffering.
I was a prisoner in my own body, I lived in my greatest enemy and it let me not even ride the bus some days. With these conditions I couldn´t contribute much good in the world, the truth is that the ability to help others is directly related to how balanced we are. To recharge is not selfish.

By practicing mindfulness, I've learned to take care of myself and treat myself with love. When I feel good and live in the present, I can channel my energy and my commitment to be present in what I do, instead of my commitment to engage in all directions simultaneously. I've learned that I can do good deeds and help others without losing myself, because I refill my energy by meditation. In the good I do, I can allow myself to enjoy what I create here and now, instead of having a guilty conscience that I can not create prosperous everywhere on earth. I can lend my wings but I can not give them away. I am foremost me, not a student or my future career, not someone's friend or relative, not a hero who will save the world. The most important thing is to be true to myself, to listen within. I'm not there yet, I'm just starting my journey and this is a lifelong job, but I have begun to move in a new direction and feel that I have chosen the right path.

When I came to the retreat I had been free of panic attacks for a year, thanks to CBT combined with hard work. I thought I was cured and that everything was fine. Going on retreat, I saw that something more exciting to try, mostly because my stiff body could benefit from yoga and that it would be nice to relax.
That the retreat would change my life, I had no idea. It was anything but relaxing. Instead, began a journey inwards, deep into myself, with strong emotions, anxiety and pain. For the first time in my life I listened inward. I do not need to analyze what's there, what is the core of the pain; I need only observe what is happening and accept it.

I grew up in an environment where there is skepticism about what is considered spiritual. This, combined with me my own training you´re drilled in the search for scientific explanations before I accept things, should perhaps have generated a bit of skepticism when I came in contact with the meditation and the spiritual atmosphere of the retreat. That did not happen. I was open and had nothing to lose. Now I need no explanation, my experiences with this powerful tool, which is sufficient oxygen to my confidence in my ability to do good to others.

When I left the retreat I was afraid. It felt scared to return to everyday life and continue on my own. I worried how people around me would receive the newly discovered side of me. Still, I was in euphoria on the train to my hometown. I listened to music, enjoying the beautiful scenery which swept past outside the window and felt I could handle anything, "bring it on!".

Now I've been home for a month and everything has gone well. I still meditate every morning, makes a brief relaxation exercise every morning and remind myself that living in the moment as often as I can. In the beginning it was hard and it showed up difficulties which I had not thought of before I got home. Then I emailed Annelie and got sensible answers. It feels good to have her guidance and support and I hope she knows my gratitude. I also bought home a number of exciting books to study. To let myself be inspired by all the knowledge and wisdom contained in mindfulness.

Sometimes it feels overwhelming and scary, when I think that this is something I´ll do every day for the rest of my life. Then I register the idea as a thought and try to bring myself to the present. If I just take one moment at a time it is not overwhelming. There are many things we do every day without feeling overwhelmed by the fact that it has become a habit, we brush, we cook, we go to work / school etc..This will mean that I must take my time for meditation every day, even if some days are just a breath, it will eventually become a habit. I need not consider whether it is worth it or evaluate the progress. I just need to do it every day.

My life has also been affected at other levels. I put more care to select and cook the food I eat, I do yoga exercises almost every day and feel how my body slowly moves easier. I take each day as it comes and thinking less about the future. I have also changed the way I relax. Before, I did so often in front of the TV watching half crappie programs, to avoid thinking. Now I prefer a walk (preferably barefoot for some reason), reading a book or sit idle and enjoy the tranquility. These changes have come by themselves.
The people around me have accepted the new things in my life, each according to their ability. Some people it has been harder for, others have done it with ease and with a few friends, I have had great conversations where we have gone into more depth of this approach. I have also come to realize that I do not have to convince or explain myself to anyone else. I practiced for my sake and also the others will get a taste of the fruit that I can reap when I, with mindfulness implemented in my life, let the pupa develops into a butterfly in its own natural pace.

I feel like I look at other people in a different way now than before. I think I see them with little clearer eyes, more as they really are and less through the veil of my own and others' thoughts and opinions about them. We are all human, we all have weaknesses and we can not help it.  The same goes for me. When someone's human shortcomings are evident, or when something unexpected happens, you can choose to see it as an exercise and learn something from it instead of reacting with suffering and frustration. Everything that has happened in my life - both the events that generated joy and those who have produced grief - has brought me here, to this and the insights I'm about to absorb. I am grateful.
It's okay to feel pleasure and pain, happiness and sorrow. To show emotion is strength, not a weakness. There is nothing to be afraid of, it's just to let go.
20100816

Det låter så klyschigt; ”duktig flicka”. Självutplånande målas upp som en dygd. Jag såg det emellertid inte som en dygd, mer som en plikt. Alla dessa levande varelser som lider. Överväldigande. Jag kände att jag hade det bra på deras bekostnad, för jag hade ju inte förtjänat välmåendet mer än de. Jag bar all världens ondska på mina axlar och tog på mig ansvaret att lappa ihop min omgivning.

Jag har varit sådan så länge jag kan minnas, även som barn. Ett barn som inte talade om för någon att hon hade feber och kräktes för att de andra i familjen också hade feber och kräktes och någon måste ju ta hand om dem. På julafton hade jag ångest över att andra barn svälter även på julen. ”Mamma, du ska vara tacksam, du har aldrig behövt se dina barn svälta”. Om någon dödade en spindel började jag gråta. Om jag bröt en kvist på en buske fick jag dåligt samvete. Jag blev kallad överkänslig och fick lära mig att inte belasta andra med mina överdrivna känslor. ”Bit ihop”. Jaha man ska bita ihop, ja okej, jag biter och biter tills jag får bettskena på natten.

För två år sedan var jag en 20-åring som redan hade provat på utmattningsdepression, fått paniksyndrom och traskat in i den där välkända väggen. Jag hade kommit hem efter nio underbara månader som volontär på andra sidan jorden och sedan läst det första året på min utbildning i Sverige. Jag var ”tvungen” att alltid prestera toppresultat på tentorna, villkorslöst ställa upp för alla runt omkring mig och samtidigt fortsätta ägna mig åt att rädda alla utsatta människor och djur.

Nu vet jag att dessa krav på mig själv var kontraproduktiva. Jag visste inte hur man lyssnade inåt, bara hur man lyssnade utåt, så plötsligt en dag small det för där stod det tydligen en vägg. Det gjorde ju inte lidandet mindre i världen. Summa summarum blev ju lidandet större. Jag blev en fånge i min egen kropp, jag bodde i min största fiende och den lät mig inte ens åka buss vissa dagar. Med de förutsättningarna gör man inte mycket nytta i världen, för sanningen är att förmågan att hjälpa andra står i direkt relation till hur balanserad man är. Att tanka energi är således inte själviskt.

Genom att praktisera mindfulness har jag lärt mig att ta hand om mig själv och behandla mig själv med kärlek. När jag mår bra och lever i nuet kan jag kanalisera min energi och mitt engagemang för att vara närvarande i det jag gör, istället för att mitt engagemang spretar åt alla håll samtidigt. Jag har lärt mig att jag kan utföra goda handlingar och hjälpa andra utan att förlora mig själv, eftersom jag fyller på energi i meditationens icke-handlande. I det goda jag gör kan jag tillåta mig att njuta av det jag skapar här och nu, istället för att ha dåligt samvete över att jag inte kan skapa välmående överallt på jorden. Jag kan låna ut mina vingar men jag kan inte ge bort dem. Jag är i första hand jag, inte student eller mitt framtida yrke, inte någons vän eller släkting, inte en hjälte som ska rädda världen. Det viktigaste är att vara sann mot mig själv, att lyssna inåt, så kommer orken till att vara good enough inom de andra områdena som ett brev på posten. Jag är inte där än, jag är bara i början av min resa och detta är ett livslångt arbete, men jag har börjat att gå i en ny riktning och känner att jag har valt rätt väg.

När jag kom till retreatet hade jag varit fri från panikattacker under ett års tid, tack vare KBT kombinerat med hårt arbete. Jag trodde att jag var botad och att allting var bra. Att åka på retreat såg jag mer som något spännande att prova på, mest för att min stela kropp kunde behöva lite yoga och för att det skulle vara skönt med avkoppling. Att det skulle förändra mitt liv hade jag ingen aning om. Det var allt annat än avkopplande. Istället inleddes en resa inåt, djupt ner i mig själv, som skulle bjuda på starka känslor, ångest och smärta. För första gången i mitt liv lyssnade jag inåt. Jag behöver inte analysera vad som finns där, vad som är kärnan till smärtan, jag behöver bara iaktta det som sker och acceptera det.

Jag är uppvuxen i en miljö där det råder skepsis kring sådant som anses andligt. Detta i kombination med att jag på min utbildning har blivit drillad i att söka vetenskapliga förklaringar innan jag tar något till mig borde kanske ha genererat en viss skepticism när jag mötte meditationen och den andliga atmosfären på retreatet. Så blev inte fallet. Jag var öppen och hade inget att förlora. Nu behöver jag inga förklaringar, mina upplevelser av detta kraftfulla verktyg räcker som syre åt min tilltro till dess förmåga att göra gott.

När jag lämnade retreatet vad jag rädd. Det kändes läskigt att återvända till vardagen och fortsätta på egen hand. Jag oroade mig för hur människorna i min omgivning skulle ta emot den nyupptäckta sidan av mig. Ändå satt jag i ett lyckorus på tåget mot min hemstad. Jag lyssnade på musik, njöt av det vackra landskapet som svepte förbi utanför fönstret och kände att jag skulle kunna klara vad som helst, ”bring it on!”.

Nu har jag varit hemma i en månad och det har gått bra. Jag mediterar fortfarande varje morgon, gör en kort avslappningsövning varje kväll och påminner mig själv om att leva i nuet så ofta jag förmår. I början var det svårt och det dök upp svårigheter som jag inte hade tänkt på innan jag kom hem. Då mailade jag Annelie och fick kloka svar. Det känns tryggt att ha hennes vägledning och stöd och jag hoppas att hon känner min tacksamhet. Jag har även köpt hem ett flertal spännande böcker att varva med studentlitteraturen framöver, för att låta mig inspireras av all den kunskap och visdom som finns inom mindfulness.

Ibland känns det överväldigande och skrämmande, när jag tänker att detta är något som jag ska göra varje dag under resten av mitt liv. Då registrerar jag den tanken som en tanke och försöker att återföra mig själv till nuet. Om jag bara tar ett ögonblick i sänder så är det inte lika överväldigande. Det finns mycket vi gör varje dag utan att det känns överväldigande eftersom det har blivit en vana; vi borstar tänderna, vi lagar mat, vi går till jobbet/skolan osv. Det handlar alltså om att jag måste ta mig tid för meditation varje dag, även om det vissa dagar bara blir ett andetag, så kommer det till slut att bli en vana. Jag behöver inte fundera på huruvida det är värt det eller utvärdera eventuella framsteg, jag behöver bara göra det varje dag så får vi se varthän det bär.

Mitt liv har även blivit påverkat på andra plan. Jag lägger ner mer omsorg på att välja ut och tillaga maten jag äter, jag gör yogaövningar nästan varje dag och känner hur kroppen sakta men säkert blir smidigare, jag tar dagen mer som den kommer och funderar mindre på framtiden. Jag har även ändrat mitt sätt att koppla av. Förut gjorde jag det ofta framför ett halvkasst TV-program, för att slippa tänka. Nu tar jag hellre en promenad (gärna barfota av någon anledning), läser en bok eller sitter sysslolös och njuter av stillheten. Dessa förändringar är inte byggda på medvetna val, de har kommit av sig själva.

Människorna runtomkring mig har accepterat det nya i min livsstil, var och en efter egen förmåga. Några har haft svårare för det, andra har gjort det med lätthet och med enstaka vänner har jag haft fantastiska samtal där vi har gått in mer på djupet av detta synsätt. Jag har även kommit till insikt om att jag inte behöver övertyga eller förklara mig för någon annan. Jag praktiserar för min skull och även de andra kommer få smaka av frukten som jag kan skörda när jag, med mindfulness implementerat i mitt liv, låter puppan utvecklas till en fjäril i sin egen naturliga takt.

Det känns som att jag ser på andra människor på ett lite annorlunda sätt nu jämfört med tidigare. Jag tror att jag ser dem med en lite klarare blick, lite mer så som de verkligen är och mindre genom slöjan av mina egna och andras tankar och åsikter om dem. Alla är vi människor, alla har vi brister och det kan vi inte rå för. Likaså jag själv. När någons mänskliga tillkortakommanden gör sig påminda, eller när något oväntat händer, kan man välja att se det som en övning och lära sig något av det istället för att reagera med lidande eller frustration. Allt som har hänt i mitt liv - både de händelser som har alstrat glädje och de som har frambringat sorg - har fört mig hit, till detta sökande och den insikt jag håller på att växa in i. Det är jag tacksam för.

Det är okej att känna, både njutning och smärta, både glädje och sorg. Att visa känslor är en styrka, inte en svaghet. Det finns inget att vara rädd för, det är bara att släppa taget.

20100816